Jag kan inte med ord beskriva hur underbar min pojkvän är. I lördags firade vi ett år, och vi hade planerat att gå ut och äta på Church street, vilket jag hade sett fram emot. Runt 5 åker vi hem till mina föräldrar för jag skulle sminka min lillasyster för hon skulle iväg på någon fest. Sen runt halv 7 gjorde jag mig i ordning för vi hade bestämt att åka klockan 7 in till stan för att äta. Väl vid busshållsplatsen säger Emil att han glömt sitt leg hemma, och han måste hämta det. Lätt irriterad blir jag, då jag var grymt hungrig och bussen skulle precis stanna vid vår hållplats. Men vi går, och när vi väl kommer hem skulle jag låsa upp dörren, men då var den upplåst redan. Jag frågade Emil om han glömt att låsa men det hade han inte.
När jag öppnar dörren möts jag av en lägenhet fylld med tända ljus och fin musik som spelas i bakgrunden. Vid det här laget var jag så chockad att jag inte förstod någonting. Vi tog av oss ytterkläderna och skorna och går in mot vardagsrummet, och där stod vårat köksbord med ljus på och dukat med mat och vin. Jag var helt stum och började gråta. Det var så otroligt fint och jag grät till största delen av kvällen, glädjetårar dvs. Jag hade inte förstått någonting och han hade planerat det här i några dagar. Det var så underbart och jag kan inte förstå att han gjorde det här för oss, på vår dag. Det visade sig att min lillasyster inte alls skulle iväg på någon fest, utan hon hade sagt det för att få mig iväg ur vår lägenhet, så att Andreas, Kalle och Gustav kunde fixa med maten och allt. Hela kvällen var helt underbar och jag kommer aldrig att glömma det här. Det här var tiotusen gånger bättre än Church street, anytime!
Tack Emil för att jag får vara en del av ditt liv. Du är en enormt stor del av mitt och jag älskar dig mer än något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar