Hoppas ingen som läser tar illa upp. Det är inget personligt mot er, bara mina tankar och känslor.
Jag har en del kompisar. Jag har många kompisar. Men det var ett bra tag sedan jag hade en vän som jag verkligen kunde prata med allt om och som jag verkligen litar på. Jag har haft några såna härliga människor i mitt liv, men med åren har vi växt ifrån varandra, och övergått till någon mer kompis form. Det i sig är väl inget negativt, men det är tråkigt på ett sätt då jag inte gärna släpper in människor så tätt inpå mig. Den enda jag känner att jag kan lita på till 90 % just nu är Emil. Men jag saknar er. Jag saknar själva grejen att kunna ringa er och bara prata om allt och ingenting.
Ibland känner jag också att jag inte vill "tränga mig på" vissa personer. Det finns många personer jag gärna skulle vilja umgås mer med och lära känna, men ibland ser jag mig som ett störande objekt på nå vis.
Sen finns det människor man träffar ibland på stan och ofta på fester, och det är ju trevligt. Men man lär sig inte känna personer på det viset, även fast jag gärna skulle vilja. jag blir rent ut sagt avundsjuk på människor som har den där andra personen som dom verkligen kan lita på och umgås med utan att oroa sig för att den personen dömer en eller pratar om en med andra. Jag saknar att ha en vän som är som sitt andra jag, den som man alltid frågar om råd först och berättar om olika händelser. Någon att dela allt ont och gott med.
Jag är tacksam över mina kompisar som finns i mitt liv just nu, men jag vet att inget är permanent. Allt förändras, och ni förändras. Tänk att få känna att man har en fast punkt med någon annan oavsett vart i världen man bor. Förlåt om någon tar illa upp, men det är så här det ser ut i mitt liv just nu.
Jag saknar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar